Enda sedan jag var liten har jag varit väldigt intresserad av och nyfiken på andra människor och deras livshistorier. Jag minns att min mamma brukade bli lite frustrerad på mig då vi var i affärer tillsammans och skulle handla kläder. Mina systrar och min mamma var fullt upptagna med att gå runt i affären och titta på de olika klädesplaggen, medan jag ofta stod lutad mot ett klädställ eller liknande och betraktade och lyssnade på de andra människorna som befann sig i butiken. Detta händer mig än idag även om jag försöker att skärpa till mig =).

Människors livsöden har alltid fascinerat mig,  att varje människa är en unik individ  full med livserfarenhet och kunskap. Många gånger är vi snabba att döma varandra, vi tar oss inte tiden att sitta ner och lyssna och intressera oss för den andre. Alla är upptagna med sitt eget, och visst är det så att vardagen är på tok för stressande som den är, men om vi skulle ta oss tiden att ta del av varandras liv tror jag vi skulle upptäcka så mycket mer än det vi vid första anblicken ser.

Det är lätt att döma någon man inte känner, det som är främmande är alltid lätt att ha åsikter om. Men då man lär känna en person blir det svårare, helt plötsligt får man en annan förståelse för varför en människa agerar eller säger som han eller hon gör.

Ibland tycker jag att det är väldigt intressant att lyssna på när människor pratar om människor ifrån andra kulturer eller ifrån andra städer. Vi har alla så mycket förutfattade meningar om varandra. Den är si, och den är så, tänk om vi skulle använda all denna energi till att uppmuntra varandra och tala gott om varandra istället och faktiskt ta oss tiden att lära känna varandra istället för att bara ha en massa åsikter om allt och alla.

Jag tycker det står så vackert i Bibeln i  första korinterbrevet 13 om kärleken: … Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda…

Den som älskar någon förväntar sig inte något ont hos den andre, kärleken väljer att se det goda i människor. Att älska någon är ett beslut, man väljer att älska. Då det kanske finns tillfällen att se ont uppsåt väljer man  att istället tänka det bästa om den andre.

Tänk om vi kunde behandla varandra mer på det sättet. Att vara generösa mot varandra och förvänta oss gott av andra människor. Då tror jag att vi också skulle uppleva att vi faktiskt får mer gott ifrån varandra. Min erfarenhet är att man faktiskt många gånger får de relationer med andra som man förväntar sig. Ibland kanske det är så att anledningen till att mina relationer med andra gång på gång blir dåliga eller svåra egentligen bottnar i mitt eget sätt att se på mig själv eller på andra.

Att ha en relation med någon kräver lyhördhet, att man på riktigt tar sig tiden och bygger upp ett förtroende sinsemellan. Man kan inte förvänta sig av en annan människa att man ska få ta del av dennes upplevelser och innersta tankar om man inte också vågar släppa på sin egen gard och behandlar den andre med respekt. Trygghet är en grundförutsättning för att en människa ska våga dela med sig av sitt innersta och tillit är en förutsättning för tryggheten,  denna tillit får man genom ett förtroende som  byggs upp över tid. I vårt mc drive samhälle förväntar vi oss att allt ska gå lika smidigt och enkelt som när vi beställer hamburgare på mc donalds, men människor är ingen handelsvara.

Så innan vi uttalar oss om och till människor så tycker jag vi ska tänka efter både en och två gånger. Har du tagit dig tiden och på  allvar lyssnat och gett honom eller henne en ärlig chans att berätta sin historia, har du satt dig in i hans eller hennes situation?

Jag brukar fråga mig själv då och då, vad är det i mig som gör att jag reagerar på den eller det, på det sättet som jag gör. Man brukar säga att som man talar eller tänker om andra så tänker och känner man ofta inför sig själv.

Det är svårt att förändra andra, men man kan alltid börja med sig själv =)

Lyssna gärna på den här låten!

http://www.youtube.com/watch?v=8kysVXm8F54

En man hade en föreläsning för ungefär 500 ungdomar. Han tog fram en 500-lapp och frågade: ” Är det någon som vill ha den här?” Alla räckte givetvis upp handen. Han knölade ihop den och frågade samma sak. Alla räckte upp handen igen. Han stampade på den och frågade samma sak. Alla räckte återigen upp handen. Då sa han: ”det här ska ni ta lärdom av, för hur ful och smutsig någon än är eller kan känna sig så har han eller hon fortfarande samma värde”.

Livet kan se väldigt olika ut för olika människor. En del av oss lever ett liv och har allt man behöver och mer därtill medan andra har fått kämpa mer och en del har en daglig kamp för att överleva dagen. En del upplever glada dagar medan andra just nu möter sorg och förtvivlan. Oavsett var i livet vi befinner oss och oberoende av hur livet ser ut eller hur vi känner oss, har var och en av oss ett mänskligt värde.

Ibland kan det vara viktigt att påminna sig själv om att alla människor du möter oavsett livssituation förtjänar att bli bemötta med respekt. Låt oss vara människor som ser andra och som lyfter andra.

Jag får ibland känslan av att vi pratar väldigt mycket om vad vi ska bli och vad vi ska göra. Vi lever i en tid då det finns oerhört många olika valmöjligheter och man är fokuserad på att hela tiden prestera sitt bästa. Därför skulle jag bara vilja påminna dig om att Guds kärlek är villkorslös. Du är älskad för den du är, inte för vad du gör eller för vad du har.

Sommaren är en tid då många reser lite mer än vanligt. Man besöker sina favoritställen och man upptäcker även nya platser att tycka om. Jag kommer ihåg en sommar när jag och mina systrar var små och vi som familj bilade i Sverige. Jag minns inte exakt hur många mil vi åkte den sommaren, men det var nog en hel del.

När vi var små och åkte bil blev det en hel del bråk i baksätet. Jag minns vid flera tillfällen att speciellt pappa höll på att bli ”tokig” på oss, då vi nöp varandra, retades och höll på…=) Mamma blev säkert även hon irriterad men det är inget jag minns, plus att hon alltid har haft hur mycket tålamod som helst med oss. Det är något som jag verkligen beundrar henne för.

För att minska bråk hade iallafall mamma och pappa  köpt kartböcker till oss alla tre och överstrykningspennor. Så att vi kunde hänga med i kartböckerna och hålla oss sysselsatta under resans gång. Vad jag kommer ihåg så fungerade det över förväntan. Jag minns att vi satt där och jämförde med varandra vilka platser vi hade åkt förbi och vilka vi snart skulle komma fram till och hur långt det var kvar tills vi skulle stanna osv. Vi hade helt enkelt fullt upp.

När man åker genom Sverige så upptäcker man att det finns så många vackra platser. Och jag som är en drömmare av naturen, drömmer mig ofta bort och funderar på hur det skulle vara att bo i en större stad, eller kanske vid kusten, eller varför inte på landet, eller kanske till och med i ett annat land. Ja ni hör ju hur tankarna kan snurra =) Jag är iallafall av den övertygelsen att jag tror att det kan vara ganska så bra att komma iväg lite och andas lite ny luft och få lite nya perspektiv på tillvaron. Ibland är det lätt att bli hemma blind, men efter en tid på en annan plats eller med andra människor kan man bli påmind om hur mycket man har att vara tacksam över. Många saker kan lätt tas för givet och det är lätt att man glömmer bort att uppskatta det man faktiskt har. Jag försöker  tänka att varje ny dag är en gåva, vi vet inget om morgondagen och gårdagen kan vi inte förändra. Men här och nu kan vi påverka!

Låt oss förvalta det vi har fått, och sätta värde på de människor vi har i vår närhet. Drömma och planerna är absolut en viktigt del av livet, men att våga vara där man är och att vara helhjärtad i det man gör är kanske ännu viktigare och modigare. Trots allt blir ju framtiden en konsekvens av de beslut och vägval vi gör idag. Ibland är livet lätt att leva, ibland kräver livet av oss att vi måste ta på oss arbetshandskarna och lägga ner tid och arbete på våra relationer. Låt oss inte vara rädda för att ge av både  vår tid och vårt engagemang, för det kommer att löna sig i längden. Gräset är inte grönare på andra sidan!

Vissa dagar blir man mer påmind än andra om att livet är så skört. Vi lever ett liv då allting är till låns, ingenting kan tas för givet…

Många människor har frågat mig hur man ens kan tro på Gud då vi lever i en värld som är så full av sorg och orättvisa. Jag ska medge att jag också har mina stunder då jag ifrågasätter och funderar på hur det går ihop. Inte minst när sorgen och förtvivlan kommer nära inpå.

Men för mig har aldrig tron på Gud försvunnit, däremot har min  bild av Gud många gånger förändrats. Kanske är det just så att vi många gånger lever med bilder både av Gud och av mycket annat som inte stämmer överens med verkligheten. Det finns så många  versioner av honom som  har målats upp av olika människor och inte minst av kyrkan. Men om man läser i Bibeln, så har han aldrig lovat oss en dans på rosor, men däremot har han lovat att ge oss kraft att klara av varje dag…

När jag ser tillbaka på mitt liv, och idag tänker jag i första hand på de perioder i livet som har varit kantade av svårigheter, blir jag förvånad över hur bra det ändå har gått. När man är där i den mörkaste natten, förstår man inte hur man ens  ska kunna leva vidare. Allt gör så ont; saknaden, minnena och allt man hade önskat få uppleva tillsammans. Trots den obeskrivliga smärtan fortsätter livet, och i efterhand kan jag se att man har fått den styrka och kraft som har behövts för att kunna leva en dag i sänder.

När man ska iväg på semester med små barn går det åt en hel del tid till förberedelser och packning. Hemma hos oss skrivs det listor på vad som ska med och sak efter sak bockas av när det har packats ner… Den här sommaren har  försvårat packningen en aningen, då vädret är en aning opålitligt. Första resväskan vi packade bestod av sommar kläder och lite kläder för kallare väder. Några dagar senare packades väskorna om. Den större delen av kläderna byttes nu ut mot kläder för kallt väder och en liten del av sommar kläderna fick vara kvar, om det skulle bli lite varmt… =)

Man skulle kunna se livet som en resa, vi är alltid på väg. Det blir inte jämt som man har tänkt och planerat, men livet går hela tiden framåt, dagarna går och vi åldras med dem. I livets resväska packas både de positiva och negativa erfarenheterna ned, som vi får erfara under resans gång.

Vi bär med oss minnen som efterlämnar glädje, men även minnen som gör oss besvikna och ledsna. Ibland tror jag att vi behöver ta oss tiden att packa om livets resväska. Packa upp och kanske göra oss av med en och annan pryl så att packningen blir lite lättare att bära.

För mig har det många gånger varit så att packningen har gjort sig påmind, och konstigt nog är det just de negativa erfarenheterna som tenderar att skava mest och vara de tyngsta att bära. Genom livet tror jag inte någon av oss kan undgå att bli sårade och besvikna. Ibland sker det genom att någon avsiktligt gör oss illa, men oftast tror jag att det sker oavsiktligt och ibland till och med omedvetet.

För ganska så många år sedan var jag med om en händelse som gjorde mig oerhört ledsen och besviken. Det konstiga var att varenda gång som jag var själv var det de enda jag kunde tänka på. När jag skulle sova, när jag stod och lagade mat, vek tvätt eller var ute på en promenad så kretsade alla mina tankar kring denna händelse. För mig kändes det som att all min energi och tid gick åt till att tänka på något som hade hänt i det förgångna, vilket i slutändan ledde till att jag hade svårt att leva i nuet.

Tillslut blev jag så trött på att ständigt ”idissla” dessa tankar,  så jag bestämde mig för att på allvar försöka sluta tänka på det som hade hänt. Det gick ganska så bra till en början, men efter ett tag kom jag på mig själv med att allt oftare tänka på detta igen.

I denna veva läste jag en bok som handlade om förlåtelse. Tidigare hade jag tänkt att om någon ber mig om förlåtelse så har jag ett val att förlåta eller inte. Men i denna boken stod det om att man kunde förlåta någon utan att någon hade bett om ursäkt. I mitt fall hade jag inte tänkt på det alternativet. Men den kvällen så bad jag till Gud att hjälpa mig att förlåta, jag sa ungefär så här… jag vill förlåta … trots att de aldrig kommer att be mig om förlåtelse och jag vill be dig om hjälp att göra det.

Och det märkliga är att sen den kvällen har jag inte behövt spendera en massa tid att tänka på det som tidigare hade hänt. Resväskan hade packats om, och livet blev lättare att leva =).

Kanske har du också något du skulle behöva packa ur, så att du kan få rum för något roligare i din väska! Om du behöver hjälp, precis som jag behövde… finns den en bön bort ♥

När jag var ungefär sex år gammal bodde jag och min familj utanför Nybro på en liten plats som heter Flerohopp (mångaskutt, som mina morbröder brukade säga). På vår trädgård fanns det två hus. Den första tiden bodde vi i ett lite mindre hus som var rött. Och i det stora vita huset, som vi senare flyttade in i, bodde det en familj ifrån Tyskland (jag tror att de var  ifrån Tyskland). En dag när jag och säkert hela familjen var ute i trädgården och lekte och fixade och donade. Med sånt som man brukar göra när man har en trädgård, kom mamman i den andra familjen också ut. Jag såg att hon och min pappa pratade med varandra och efter ett tag så ropade pappa på mig och ville att jag skulle komma.  Pappa berättade för mig att han ville att jag skulle hjälpa honom att be till Jesus, eftersom mamman i det andra huset hade väldigt ont i ryggen.

Jag minns det som att hon satte sig på en bänk som fanns i trädgården och att pappa tog tag i båda hennes ben och lyfte upp dom så att de låg i hans händer och sen så bad vi en super enkel bön. Ungefär så här: Jesus vi ber att du ska göra …… bra i ryggen. Det var första gången som jag själv minns att jag var med om att be för någon och se att det verkligen hände något när vi bad. För när vi satt där med hennes ben i luften  =) så drog det till i det ena benet och värken i hennes rygg försvann på samma gång.

Du kanske tycker att det här låter helt knäppt… och vet du vad det är nog lite galet, men jag är en av dom lite galna som faktiskt tror att det hjälper att be.  Jag skulle kunna berätta flera händelser för dig, jag gör kanske det en annan gång.

Tro är väldigt svårt att bevisa för någon annan, jag tror faktiskt inte att det går. Men för mig är det inte så viktigt att kunna bevisa… tro för mig är en inre visshet… lika svårt som det är att bevisa att Gud finns, lika svårt är det för mig att förklara bort det mitt inre vet och har upplevt ♥ !

De senaste dagarna har jag ännu en gång blivit påmind om att livet är fantastikt och samtidigt oerhört svårt…

Några utav mina närmaste vänner blev föräldrar för första gången igår kväll. Jag är så glad för att det äntligen blev som de har önskat så länge. Stort grattis till er Emma och Andreas!!! Det finns få saker som kan mäta sig med att bli förälder, och jag vet att ni kommer att bli de bästa! Ska bli så spännande att få lära känna er lille prins  ♥

Jag tror aldrig jag kommer glömma när Noa och Molly kom till oss. Det är verkligen ett mirakel att få ett barn och jag minns att jag kände mig så oerhört  tacksam och samtidigt helt livrädd för att den där lilla personen skulle följa med oss hem och bo hos oss. =) Jag kommer ihåg att jag tänkte att det kändes som att vi hade stulit Noa när vi tog med oss honom hem ifrån BB. Men det hade vi inte, han var vår. =)

I början när Noa var liten tänkte jag ganska ofta på vilket ansvar det var att få ett barn. Kan tänka mig att de flesta föräldrar tänker så. Jag kände mig ganska så liten i sammanhanget och jag kan fortfarande känna mig otillräcklig.  Man önskar att man ska kunna skydda dom ifrån allt ont, men det kan man inte hur mycket man än vill. Något som har hjälpt mig mycket i alla mina tankar och funderingar är att påminna mig om att jag inte är ensam. Min erfarenhet och upplevelse under livets gång är att det verkligen är så. Det finns en välkänd dikt som jag tycker beskriver det så bra.

När jag ser tillbaka på de svåraste stunderna i mitt liv är min upplevelse att det var just så.  Ikväll går mina tankar och böner speciellt till mina barndomsvänner som precis har fått reda på att deras lille son har fått leukumi. All kärlek och tröst till er! Det är svårt att förstå varför man ska behöva gå igenom vissa saker i livet… men kom ihåg att ni aldrig är ensamma.

Guds änglar vakar över er och breder ut sina vingar som ett skydd även i den mörkaste natten!

De senaste veckorna har jag funderat lite extra på livet och döden… ganska så ofta tänker jag på saker utan att prata så mycket om det. Men eftersom jag nu har valt att öppna dörren på glänt så ska ni få ta del av mina tankar… =)

Redan som liten pratade vi mycket om himlen i min familj, jag kommer ihåg att framför allt min pappa brukade säga till oss barn då han skulle åka iväg på en av sina många resor att om vi inte ses mer här så ses vi i himlen. Som ganska ung fick jag också uppleva döden på nära håll.  För mig har det alltid varit naturligt att tänka att livet inte slutar med döden utan att döden är en början  på något nytt. Detta innebär inte att man inte saknar och sörjer när någon lämnar det här livet. Men för mig är  livet som vi lever här och nu inte  allt, utan jag tror att det finns något mer.

Jag kan uppleva i mitt eget liv att jag lätt blir så fokuserad på det som pågår här och nu att jag i all vardagsstress har lätt för att glömma bort detta… Min erfarenhet är att då man tillåter sig själv att stanna upp och tänka och känna efter, och ibland ser på saker och ting ur ett större perspektiv, kan man få uppleva att livet har mer att ge än det vi först ser och upplever. Jag tror att Gud finns på riktigt och att han vill vara en del av vår vardag och att han har ett större perspektiv att ge…

Några dagar innan min morfar dog satt jag vid köksbordet och fikade tillsammans med honom. Mitt under fikat tittade han på mig och så sa han, Anna, jag är inte rädd för att dö. På natten innan morfar dog hörde min moster hur morfar sa för sig själv, jag är färdig Jesus du kan hämta hem mig nu. Precis så tror jag att man kan få känna när man har fått uppleva att livet är mer än det vi har här. Det finns någon som väntar på andra sidan, döden är inte slutet, det är början på något nytt… Om du vill läsa mer om himlen vill jag tipsa dig om en bok på detta tema som heter himlen finns på riktigt. Jag vet inte vad du tänker när du läser detta inlägg, men som avslut skulle jag iallafall vilja uppmuntra dig att ta dig tid att våga se saker och ting ur ett större perspektiv…

Jag har länge funderat på att skaffa mig en blogg, men det har liksom aldrig blivit av. Men nu ska jag göra ett seriöst försök så får vi ser hur det går. Tanken med denna blogg är att precis som inlägget heter öppna dörren lite på glänt. Jag tänkte dela med mig lite av min vardag, mina tankar och funderingar… förhoppningsvis kan det vara lite intressant och väcka en och annan tanke även hos dig =) Vi får väl se hur det går, men nu ger jag det ett ärligt försök!